Första vitet efter att DOS-lagen trädde i kraft
Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) meddelade i en nyhetsartikel att man förelagt om vite för två offentliga aktörer som omfattas av lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (DOS-lagen). Beloppen uppgår till 1,1 miljoner kronor för den ena aktören och 700 000 kronor för den andra.
DIGG har tillsynsansvar för DOS-lagen och ska utföra övervakning av ett bestämt antal webbplatser och mobila applikationer varje år. Om de konstaterar att en tjänst inte uppfyller lagkraven ska de försöka åstadkomma rättelse ”genom påpekanden eller liknande förfaranden”, som det står i 19 §. Om det inte leder till önskat resultat kan DIGG förelägga på nytt och får då förena föreläggandet med vite, enligt samma paragraf.
Vite är inte böter
Vite regleras av lagen (1985:206) om viten och är inte ett straff, som böter. I stället är det ett hot om att det kommer att kosta pengar om man inte gör det man förelagts att göra (eller sluta att göra).
De två aktörerna behöver alltså inte betala något vite om de, inom angiven tid, åtgärdar de brister som DIGG har konstaterat på deras webbplatser. Tiden man har på sig bestäms av DIGG, baserat på bristernas antal och allvarlighet samt aktörens resurser. I de aktuella fallen handlar det om åtta respektive fem månader.
Vissa offentliga aktörer (statliga myndigheter) kan inte föreläggas om vite enligt DOS-lagen. Motiveringen är att staten inte ska ”bötfälla” sig själv. Regioner och kommuner, liksom regionala och kommunala bolag, kan dock drabbas av vite om de inte uppfyller sina skyldigheter.
Återigen: vite är inte ett straff för en dålig tjänst, utan en konsekvens av att man inte åtgärdat de brister som DIGG förelagt om.
Vad får detta för konsekvenser?
Det här är alltså första gången som DIGG behövt ta till vite i samband med tillsyn av DOS-lagen. När myndigheten nu etablerat sin process för viten kan vi troligen räkna med att de kommer att tillämpa den framöver, när det behövs.
Det finns inga fasta vitesbelopp. Viteslagen ger DIGG ett visst utrymme att sätta summan. Avsikten är att beloppet ska vara kännbart, men inte så stort att det får betydande inverkan på aktörens ordinarie verksamhet. Samtidigt ska vitesbeloppet överstiga den uppskattade kostnaden för att åtgärda bristerna – det ska inte löna sig att ”köpa sig ur” situationen och strunta i att göra tjänsten tillgänglig.
Det är nu 2,5 år sedan DOS-lagen började omfatta all digital offentlig service. Från början har DIGG haft en viss tolerans för att vissa aktörer, särskilt resurssvaga sådana, kanske inte hunnit kartlägga och åtgärda alla brister i gamla system. Pandemin har förstås också inverkat på många aktörers möjligheter till prioriteringar. Men nu har alla haft tillräckligt lång tid på sig att få ordning på sina tjänster. Att DIGG börjar tillämpa vite är en signal om att smekmånaden är över – nu kommer man troligen att agera hårdare mot de aktörer som inte rättar brister i tillgängligheten.
Jag vill inte få vite, hjälp mig!
